tisdag 22 november 2011

Åt skogen

Idag gjorde jag ett sånt där tappert försök att vara bästa mamman igen. Satt på jobbet och tänkte att när jag hämtat barnen på dagis så skulle vi kunna gå upp i skogen och fixa en varsin liten julgran åt grabbarna och plocka lingonris till mig som jag kunde göra ett hjärta av. Gulligull och mysigt lixom. I bästa Elsa Beskow andan, minus snön då såklart.


 Alla barn tyckte att det lät som en strålande idé så när vi kom hem så sprang jag bara in och hämtade en sax, kasse och sågen och så började vi gå. Vi kom ca 5 meter innan Fabian började gråta över nån ica maxi katalog som han ville lämna inne och egentligen kände jag redan där att det hade varit läga att vända men Albin ville så gärna och jag var rätt sugen på mitt lingonris så vi fortsatte ändå, med grinolle i släptåg. Väl framme i skogen så snubblade trötta August hela tiden och bara grät, Fabian var trött i benen och grät fortfarande över sin katalog och Albin älgade på långt före och viftade med sågen och jag gick nån stans emellan och försökte få ordning på allt och alla. Vi hittade några fina smågranar och jag sågade och grejade, stack mig på barren och svor och barnen grät. Albin irrade runt och skulle ha den perfekta granen som var exakt lika lång som honom = typ omöjligt och jag kände att min stubin började ta slut där alltså. Så tillslut så bara vrålade jag en lång gräslig ramsa i stil med: F****n vad tråkiga ni är. Här är man snäll och ska fixa gran och allt och så bara gnäller ni, ****ungar! Ni kan f*n vara utan granj****r och julklappar oxå för den delen. F***********************n!!!! Och då grät alla såklart lite mer, mamman fick ruskigt dåligt samvete över de (o)väl valda orden och så fick jag bära hem gråtande August, sågen och två granar, Albin gick bredvid med sin gran och sjöng och var helnöjd och Fabian gick 10 meter bakom och storgrät. Stålande, jättemysigt! Verkligen...INTE. Undra varför jag ALDRIG lär mig?? Det är helkorkat att släpa iväg med 3 trötta barn på granjakt direkt efter dagis och utan mellis i magen. Jag skyller mig själv...

Men när vi väl kom hem igen så värmde vi bullar i micron, drack saft och alla var nöjda och glada igen och jag fick faktiskt ihop ett halvt lingonrishjärta. Inte så illa ändå ;)

5 kommentarer:

Anonym sa...

Men alltså kan man göra annat än skratta?? Jag hade självklart oxå varit galen om de va jag men nu måste jag skratta ihjäl mig en liten stund.. hahaha
Skönt att de löste sig iaf och att alla fick en varsin gran :)

Kram Asian A

dsign & inredning sa...

Hahahaha va roligt! Eller nej.... kanske inte men du skriver så himlans kul/bra ;) jag förstår hur du har det precis lika så är mina försök till något mys med barnen ;)
det skiter sig för det mesta och när man inte planerat nå speciellt så kan det bli hur mysigt som helst!
Fin blogg du har förresten! :)
Ha det gott!
mvh Lena

Karro sa...

Alltså det är ju en klen tröst, men det där skulle kunna ha varit jag och mina barn ;) ibland är det skönt å se att man inte är ensam om å ha helt sjövilda killar! Kram på dig

Annas hjärtan sa...

Kram på dig Emelie, du har ett gott mammahjärta trots att det inte kändes så just där och då!

Fru B sa...

Vilken jättemysig blogg du har! Jag länkar så jag säkert hittar hit igen : )